7. Om feminism och transrörelsen

Vad Lenin kan lära oss om HBTQ+kamp.

Inom den breda feministiska rörelsen, eller snarare mellan vissa feministiska strömningar och rörelsen för transpersoners rättigheter har det länge rått dålig stämning. Det finns en berättigad och förståelig kritik och ilska hos många transpersoner och allierade mot transfobi inom feminismen, framförallt hos en äldre generation av (radikal)feminister. Många feminister är osäkra, irriterade eller kluvna till hur de ska förhålla sig till en rörelse de gärna vill stödja men som har uppfattningar om kön och genus som skiljer sig ganska kraftigt mot de flesta feministiska traditioner.

Eftersom diskussionerna framförallt inte förts under akademiska seminarium eller som kamratliga diskussioner ansikte mot ansikte bland medlemmar i samma organisationer har de blivit hätska, drastiska och fördummande. Och eftersom att de mest framträdande på ena sidan (framförallt i ex. Storbritannien) består av personer som inte omformulerat sina politiska ställningstaganden sen tidigt 80-tal, och på den andra av ofta väldigt unga personer som ofta inte formulerat färdigt sina ståndpunkter alls, är det lätt för bägge sidor att hitta och lyfta fram svaga, ogenomtänkta och elaka exempel på “motståndarnas” åsikter.

Kruxet är som jag uppfattar det detta: transaktivister och -personer hävdar att det finns (eller rättare sagt: att de känner att de har) en könad kärna, något essentiellt manligt eller kvinnligt, medan de flesta feminister menar att det inte alls är så.

Feminister har alltid påpekat att skillnaderna mellan kvinnor och män i väldigt liten grad beror på faktiska biologiska eller själsliga olikheter. Att ifrågasätta uppfattningarna om att kvinnor skulle vara biologiskt programmerade att agera på ett visst sätt, på ett annat sätt än män, har varit centralt för feministisk teori. Men innan biologismen, föreställningen om att skillnaderna beror på olikheter mellan män och kvinnors kroppar, hormoner och hjärnor blev den dominerande försvaret för könsmaktsordningen uppfattades skillnaden mellan män och kvinnor lika mycket som en själslig skillnad. Det fanns ett kvinnligt väsen en kärna som var olik den manliga, och som var en djupare skillnad och förklarade både olikheterna i social ställning och i olikheterna mellan kropparna.

För feminister har det alltså varit viktig att hävda att de sociala skillnaderna mellan män och kvinnor beror på sociala strukturer och att de därför går att ändra. Kvinna är, som Simone de Beauvoir skrev, inte något man föds till utan något man blir. När transpersoner hävdar att de verkligen är män och kvinnor, att de föddes i fel kropp, att de alltid vetat att de inte tillhör könet de tilldelades vid födseln blir det svårt att få ihop de berättelserna med en feministisk teori. Att man kan “ha ett kön” som skiljer sig från kroppens och det socialt tilldelade  genuset ifrågasätter visserligen biologismen men verkar gå tillbaka till teorin om manliga och kvinnliga väsen, bara uppdaterad för att tillåta möjligheten att en kvinnlig själ ibland föds i en manlig kropp och vice versa. 

Detta är ett i hög grad teoretiskt-filosofiskt problem och det skulle knappast vara ett problem för rörelsen om inte ifrågasättandet av transpersoners verklighet och existens utgjorde ett så allvarligt och våldsamt hot mot deras liv och hälsa. En grundläggande förutsättning för att femismen och transrörelsen ska kunna mötas måste vara att man vill mötas, och för att kunna tala med varandra måste transpersoners utsatta position ersättas och deras konkreta rättigheter försvaras, endast om det finns en känsla av reel solidaritet och enighet i handling mellan grupperna kan mer teoretiska skiljelinjer diskuteras.

Hittils har jag kort förklarat bakgrunden till feminismens teoretiska ståndpunkter, vars syfte och bakgrund är relativt välkända. Men varför tycker transpersoner som de gör? 

En förklaring är säkert att man använder den retorik som är politiskt användbar. Judith Butler kallar detta för strategisk essentialism, där man utåt använder det språk som får bäst effekt när det gäller att lösa praktiska uppgifter och övertala makthavare, politiska, juridiska och medicinska, att få igenom sina krav. Den typen av strategisk essentialism har med framgång använts av homo- och birörelsen (“I was born this way”), inte minst för att slippa och få konverteringsprogram förbjudna men också för att få juridiska rättigheter accepterade. På samma sätt har många urfolk använt en essentialistisk och exotifierande retorik om sig själva, där man har talat om hur närheten till naturen är en viktig del av en den egna gruppens själ och hur ett visst folk i tusentals år har levt i harmoni med naturen. I själva verket håller nog de allra flesta urfolksaktivister med om antirasismens tes om att människor oavsett härkomst i grunden är lika, men den typen av retorik har visat sig användbar för att få stöd för krav om juridiska och ekonomiska rättigheter. 

Däremot tror jag inte att hela förklaringen till transrörelsens retorik är ett strategiskt val, rörelsen är helt enkelt inte tillräckligt organiserad för det och det är nästan alltid bäst att utgå från att folk faktiskt menar vad de säger. Vi ska titta på ytterligare två förklaringar till transrörelsens ideologi.

Kajsa Ekis Ekman är den feminist som i Sverige främst tagit rollen som kritiker av transrörelsen. I debattartiklar och i sin bok “Om könets existens” tar hon upp många både ideologiska och praktiska problem med transrörelsen och framförallt hur den slår mot (cis)kvinnor. Många av de poänger som Ekis lyfter skulle säkert få medhåll av transaktivister och transfeminsiter om de uttrycktes på ett annat sätt: det framstår till exempel för mig som uppenbart att det är fel att skriva om historien så att homosexuella manliga transvestiter istället tolkas som heterosexuella transkvinnor.

Det som gör Ekis till en skicklig och läsvärd debattör är samma talang som är skadlig för rörelsen, nämligen förmågan att vara kontroversiell och polariserande, att visa på och öka motsättningarna istället för att betona likheter och bygga broar. Det är inte nödvändigtvis något fel i det¹, vissa behöver kritisera och utmana så att andra kan reparera och bygga nytt. I sin iver att vinna debatterna går dock Ekis för långt och blir intellektuellt ohederlig och de av hennes poänger som kan vara värda att diskutera blir enkelt bortförklarade av hennes många faktafel.

Den stora bristen i Ekis resonemang är dock när hon försöker sig på att bli “materialistisk” och ska förklara varifrån transrörelsens ideologi kommer ifrån. Kortfattat går hennes argumentation ut ungefär såhär: transrörelsen skadar feminismen; patriarkatet gynnas när feminismen försvagas; alltså är transrörelsen en del av en antifeministisk backlash och går patriarkatets ärenden. Även om hon inte skriver det rakt ut får man misstanken att Ekis anser att “translobbyn” själva verket är ett verktyg skapat av patriarkatet och mot feminismen.  Jag vill föreslå en annan, och som jag tycker mer, materialistisk förklaring.

I sitt transfeministiska manifest skiljer Maria Ramnehill på transrörelsen och transfeminismen. Transrörelsen handlar om de omedelbara kraven och svar på det förtryck som transpersoner utsätts för idag medan transfeminismen däremot är en kritik, alternativt en syntes, av både transrörelsen och feminismen. 

Det är en användbar distinktion och får mig att tänka på Lenins analys och kritik av “ekonomismen”. En grupps ideologi är enligt den klassiska marxismen ett resultat av gruppens materiella förutsättningar (de Beauvoir kanske skulle sagt “levda erfarenhet”) och olika klasser får därför olika ideologier. Aristokratins och jordägarnas ideologi är konservatismen, borgerlighetens liberalismen och arbetarklassens socialismen. Lenin lade dock märke till att det inte fanns någon automatik i detta och att till och med, och kanske i synnerhet, fackliga aktivister, de arbetare som borde vara mest mottagliga för socialismen var mycket mindre revolutionära än vad teorin hade förutsagt. Ekonomisterna, dvs den fackliga kadern, ville fokusera mer på löner, arbetstider och arbetsvillkor och mindre på revolution, demokrati och socialism. 

När man befinner sig mitt i striden och är upptagen med att lösa konkreta problem är den naturliga konsekvensen att hela fokuset hamnar där och att mer teoretiska och långsiktiga problem hamnar utom synhåll. Lenin drog slutsatsen att arbetarklassens naturliga ideologi inte alls var (revolutionär) socialism utan ekonomism eller det vi idag skulle kalla socialdemokrati, kamp för stegvisa förbättringar för arbetarklassens ställning. Det är viktigt att denna analys inte fick Lenin och Bolsjevikerna att se arbetare och arbetarklassen som ett hopplöst fall eller i sig själv reaktionär. Partiets uppgift var att få arbetarklassen att höja blicken och se klasstriderna ur ett historiskt, ideologiskt och globalt perspektiv, samtidigt  som man stödde kampen för de konkreta, icke-revolutionära kraven. Bara då fanns det en chans att verkligen vinna.

Även transrörelsens ideologi är en konsekvens av rörelsens och personernas levda erfarenheter. Ramnehill skriver bra och gripande om hur den transkvinna som vill få tillgång till könsbekräftande vård måste övertala myndigheter om att man själv till hundra procent känner sig som kvinna, utan tvekan och utan förbehåll. För att accepteras som kvinna av vården och omvärlden behöver transkvinnan klä sig och bete sig typiskt kvinnligt, helst vara heterosexuell och övertygad om att hon alltid varit och alltid kommer att vara kvinna. Att en sådan bild även internaliseras är inte märkligt och det får naturligtvis även konsekvenser för rörelsen. 

När Ekis Ekman rasar mot att det är för lätt att transitionera; att personer som vill få vård eller ändra juridiskt kön inte ifrågasätts tillräckligt mycket, så stärker det, särskilt om hennes krav skulle få genomslag, antagligen snarare föreställningen om kön som något evigt och oförändrat. Först när samhället accepterar en mängd olika könsuttryck och det är självklart och ofarligt för även transkvinnor att vara lesbiska, föredra gympaskor framför klackar och låta bli att sminka sig öppnar de materiella förutsättningarna för synen på kön som något flytande och socialt konstruerat. Och först när transrörelsen känner att den feministiska rörelsen prioriterar transfrågor och ständigt finns med på barrikaderna mot statens och samhällets förtryck kommer den att vara mottaglig för att lyssna på feminismens ideologiska invändningar.

1.  Även om jag har svårt att försvara eller ursäkta det konsekventa felkönandet av transpersoner och användingen av deras “dödnamn”.