67. Om armborst, AK47:or och atombomber

Varför Israel inte kan vinna, del 1

I.

All historia, sägs det, är historien om klasskamp. Och den kampen, läser vi vidare, förs än öppet, än dolt. Det där är naturligtvis en förenkling – men en ovanligt träffande sådan. Tillräckligt användbar för att vi ska stanna upp och fråga oss vilka verktyg och vapen som används i kampen. Protester, ledarsidor, namninsamlingar, reklamkampanjer. Förvisso. Strejker, mutor, bojkott, svarta listor. Absolut, men också: gatsten, tårgas, molotovcocktails, batonger och fängelser. 

Poängen är att striden aldrig förs symmetrisk för klasserna som strider är inte lika varandra. En sida är välutbildad, välfinansierad, välbeväpnad. Den andra är ständigt splittrad eller ledarlös, har ont om både pengar och goda råd, obeväpnad eller nästan. Å andra sidan äro vi tusenden.

Det finns inget som säger att den ena sidan i sig är starkare, att det alltid är bättre, eller sämre, med en liten väldisciplinerad grupp med i det närmaste outsinliga resurser eller en stor massa som kompenserar för vad de saknar i medel med antal och stöd från folket de är en del av. 

För enbart klasskampen räcker inte för att förstå historien. Den tekniska utvecklingen, för att ta ett exempel, är avgörande för vilken sida som vid en viss tidpunkt får övertag i klasskampen och i synnerhet i klasskrigen. 

Mer än något annat var det kanske stigbygeln, som gjorde det möjligt att svinga ett svärd eller skjuta en pil från en hästrygg, som gav oss högmedeltid och feodalism. När riddare är de dödligaste soldaterna blir också riddarklassen mäktig och när stenborgar är ointagliga går det bra för slottsherrarna. Så styrdes Europa i generationer av modiga riddare, kåta biskopar och elaka grevar. Allt var frid och fröjd och precis, det sade till och med Påven (själv en adelsman) som Gud hade tänkt ut. 

Men historien och tekniken har en tendens att skaka om de mest stabila strukturer och mot slutet av medeltiden försköts det militära övertaget mot folket. Med ett armborst kunde vilken bondlurk som helst med lite övning och lite tur penetrera rustningen på en knekt. Blotta existensen av kanoner fick stenslott att framstå som något som hörde hemma på, tja, medeltiden. Det blev uppror och bondekrig och utan att någon planerat det, eller ens förstod hur det gick till, var det kungarna och städerna som vunnit när adeln och bönderna krigat klart. Sådär har det fortsatt genom århundradena, i en kapplöpning som ibland gett folket övertaget och ibland herrarna. 

Innan vi fortsätter ska det sägas att allt inte nödvändigtvis är bra när folket kan beväpna sig och ta strid mot sina utsugare. Förtryck adlar inte, gör oss inte automatiskt klokare och mer empatiska, toleranta eller demokratiska och ofta nog visar det sig att de som lett ett uppror också är bäst på att besegra nya. Våldet i sig brukar dessutom göra en rörelse mer hierarkisk och skapa ledare som även fortsättningsvis anser att andras död är ett acceptabelt pris för att nå sina politiska mål.

En klar fördel har herrarnas vapen i varje fall: det är betydligt lättare att flytta en liten elittrupp med moderna vapen till andra sidan jorden än att göra samma sak med en folkarmé. I slutet av artonhundratalet var herrarnas vapen så till den milda grad överlägsna att ett litet antal regeringar och aktiebolag i Europa och USA dominerade hela världen. Imperialismen var kanske en konsekvens av monopolföretagens jakt på avsättning, men lika mycket av kanonbåtar och kulsprutor. Om det senare vapnet sjöng käcka brittiska soldater, på väg att för första gången ockupera Afghanistan:

Whatever happens, we have got

The Maxim gun, and they have not.

Vapnens kvalitet är bara en av många faktorer som avgör vem som vinner en strid – organisation och taktik är väl så viktigt. Gerillakriget, som vi känner det idag, populariserades i Spanien under kampen mot Napoleons styrkor i början av artonhundratalet. 150 år innan Vietnamkriget besegrade bönder redan då världens mäktigaste armé. Gerillan gör det yttersta av faktumet att de båda sidorna inte är symmetriska. Henry Kissinger, som hade viss erfarenhet av att bekämpa gerillor, formulerade det så här:

The conventional army loses if it does not win. 

The guerrilla wins if he does not lose.

Francisco Goya. En bild från det Spanska gerillakriget mot Napoleon

Gerillornas verkliga styrka, att de tvingar fienden att använda övervåld mot civilbefolkningen, något som i sin tur vänder opinionen mot ockupationsmakten, upptäcktes på allvar av den Irländska motståndsrörelsen. Påskupproret 1916 var militärt sätt ett misslyckande – men politiskt innebar Storbritanniens brutala hämndaktioner slutet på deras styre över majoriteten av ön. 

II.

Det ultimata herremansvapnet uppfanns, som alla vet, 1945. Atombomben var inte bara dödligare än något man tidigare drömt om, det var också så dyrt att inga utom de allra, allra rikaste länderna skulle ha råd med det. De tre bomberna Oppenheimer och grabbarna byggde blev lika dyra som alla USA:s gevär och pistoler sammanlagt.

Hade herrarna fått som de ville kunde historien, snarare än det nya kalla kriget, ha frysts där. Alla länder som kaxade skulle veta att de bara var en knapptryck bort från utplåning. I en tid när Star Wars anklagas för att “ha blivit woke” för att de har kvinnor och icke-vita i huvudrollerna är det värt att komma ihåg vad det betydde att göra en film där en rebellallians slogs mot ett imperium år 1977. Dödsstjärnans utplåning av Tatooine är inget mer än en lek med tanken – vad hade hänt om vi använde kärnvapen mot vietnameserna?

George Lucas var långt ifrån den första som tänkt tanken. General MacArthur bad om femtio atombomber för att vinna Koreakriget och säkra frihet och den heliga äganderätten åt koreanerna – och åt kineserna också när man ändå var i farten. USA erbjöd Frankrike atombomber i Vietnam – kanske hade de verkligen kunnat vinna kriget på tjugo minuter istället för att ägna tjugo år åt att förlora det. Vem vet, hade generalerna fått fria händer att atombomba infödingarna kanske det inte ens hade behövts i Algeriet, Angola och Nicaragua?

Nu blev det inte så – atombomben blev det alla tidigare bombtillverkare sagt att deras bomb skulle bli – ett vapen så hemskt att ingen ville använda det. Istället kom ett helt annat vapen att forma efterkrigstiden. Uppfunnet samma år som atombomben och poetiskt nog av USAs motpol – som åtminstone sade sig stå på folkets sida – blev kalasjnikoven varje gerillasoldats bästa vän. 

Moçambiques flagga innehåller en Kalasjnikov av precis samma skäl som Smålands landskapsvapen har ett armborst.

Av djungel- och stadsgerillor i Latinamerika, frihetskämpar i Afrika och Asien, i Beirut och Belfast, Armenien och Afghanistan användes automatkarbinerna för att hålla stånd mot en mäktigare fiende. Långt ifrån alltid vann de fattiga men balansen såg ut så att det effektivaste sättet för imperialisterna och diktatorerna att bekämpa dem var att finansiera egna gerillor med samma vapen och taktiker, fast med amerikanska rådgivare och bombflygplan ett telefonsamtal bort.

Särskilt från början av 2000-talet kompletterades gevären med självmordsbomber – ett vapen som av uppenbara skäl bara kan användas av den som värderar sitt eget liv lägre än Kampen. Numer har taktiken övergetts av de flesta gerillor/motståndsrörelser/terrorister till förmån för raketer – och fördelen med att skicka iväg dem är att den som skjuter kan överleva för att strida en dag till. 

III. 

Hanarna i bisamhällen är praktiskt taget värdelösa. De gör inget vi tänker oss att bin ska göra; de samlar inte pollen, producerar inte honung, bygger inte stackar. Då de inte har taggar kan de inte ens försvara samhället från inkräktare. Men när hösten närmar sig samlas de med sina bröder och kusiner och mer avlägsna släktingar från andra stackar, tio till fyrtio meter upp i luften. Där väntar de in jungfrudrottningen – hur de hittar varandra vet man inte, men det gör dem – och har de riktigt, riktigt tur (det har mindre än en på tusen), får de chansen att befrukta henne. 

En hane greppar tag i drottningen med alla sina sex armar, fortafarande i luften, och låter allt sitt blod gå åt till att producera en osannolikt stor penis. Denna exploderar – bokstavligen, toppen sprängs – så om du hör ett lågt ‘pop’ en sensommarnatt kan det vara ett bi som fick utlösning och nu faller hjälplöst, död ner till marken. Drottningen är beredd att ta emot nästa friare, hon kan bli befruktad av allt från fem till nitton hanar.

Det skulle kunna ha varit för att de har bättre syn än andra bin, för att de är obeväpnade eller tvärtom för att de är självexploderande engångsartiklar de fått gett namn till de luftfarkoster som kallas drönare. I själva verket är det antagligen bara för att många drönare, precis som bin, kan stå till synes helt stilla i luften.

Drönare är ett exempel på hur vapen som i början gynnar de mäktiga kan vändas mot dem. Som vapen började de användas på allvar under Obama-adminstrationen och var länge det ultimata hierarkiska vapnet. Piloterna behövde inte ens lämna Florida för att söka upp och döda de talibaner som ännu inte gett upp kampen i Afghanistan. De var så effektiva att Vita Huset inte kunde låta bli att använda dem på fler och fler mål – man skulle kanske inte ha skickat marinsoldater till Jemen eller Pakistan men var låg faran i att skicka en drönare? 

En extra fördel visade sig ligga i hur det påverkade soldaterna. Att styra en drönare var mer som ett tv-spel och att varje kväll sätta sig i bilen och åka hem till sin fru och sina barn var bra för den psykiska hälsan. Det vill säga: overklighetskänslan och avståndet gjorde att piloterna varken tvekade innan eller erkände för kongressen efteråt om att det hade funnits barn på det där bröllopet där den kontroversielle, USA-fientlige imamen medverkat. 

Under ett par år i mitten av tiotalet verkade USA alltså ha hittat en lösning på problemet med den asymmetriska krigföringen. Genom sin massövervakning visste de mer om fler än någon annan någonsin gjort och de kunde i princip döda vem som helst utan att riskera sina soldaters liv (även om det av politiska skäl bara var muslimer det var fri jakt på). Det skulle visa sig vara en kort parentes.

Tänk tillbaka till hur det var för sju-åtta år sedan. Då var flygfoton – av bostadsområden, konserter och demonstrationer – något av det ballaste du sett, för det var något helt nytt. Och det var inte bara din tonåriga kusin som började utforska möjligheterna med de nya, billiga drönarna. IS blev mästare i att omvandla vanliga, kommersiella drönare till dödliga vapen – eldrivna och tysta, för små för att dyka upp på radar – blev de en mardröm för arabvärldens konventionella arméer och NATOs expeditonsstyrkor. Ännu mer avgörande har utvecklingen av billiga, enkla men effektiva raketer varit – Hamas i synnerhet har lärt sig att tillverka raketer av stålrör, gödsel och med den begränsade mängd kökskemikalier som passerat blockaden.

IV.

Allt det här var Israel blinda för innan den sjunde oktober. De litade på sitt svindyra försvarssystem – the Iron Dome – som kunde skjuta ner alla raketer, på sina murar och sitt flygvapen. Motståndet var inte krossat men det var, trodde man, under kontroll. Tjugo år av “krig mot terrorismen” hade utplånat varje romantik som gerillasoldaten en gång haft – nu var det Israel som tjänade politiskt och diplomatiskt på att motståndsrörelsen var beväpnad. De minskade sitt infanteri och fokuserade på gränspatruller, bevakning av bosättningar och räder mot flyktingläger istället för att förbereda sig för markstrider. 

När kriget väl bröt ut var Israel inte redo. Chocken som den sjunde oktober innebar var så uppenbar att den inte kunde förnekas; det var ett gigantiskt misslyckande. Att Israel även har misslyckats på punkt efter punkt sedan dess och inte uppnåt en enda av sina målsättningar har det hittils talats det mindre om, särskilt i västländer utanför Israel. 1967 besegrade Israel både Egypten och Syrien på sex dagar och 1973 gjorde man om det på under tre veckor. Men under de senaste åtta månaderna har Israel bara lyckats slå ut en tredjedel av Hamas styrkor i Gaza – samtidigt som gruppen värvat tusentals nya soldater.

Tunnelsystemen – ytterligare en ny militär innovation – innebär att det i princip är meningslöst att tala om att Israel kontrollerar det ena eller andra området. Israel har gång på gång hävdat att de besegrat Hamas i en del av Gaza bara för att återvända dit månader efteråt, bemötas av fiendeeld och retirera därifrån. Ja, de har lyckats döda massa civila, förstöra sjukhus, moskéer och universitet och det mesta annat som behövs för att ett samhälle ska fungera. Men de har inte lyckats besegra Hamas militärt och ännu mindre politiskt. Israels överbefälhavare räknar med att de behöver fortsätta kriga i åtminstone sju månader till – frågan är om det kommer vara politiskt möjligt.

Israel – som har allmän värnplikt och som hämtar sina reservister från det vanliga, civila samhället – är dessutom mycket känsligare för dödsfall än vad Hamas, vars soldater är frivilliga, är. Alla som ansluter sig till Hamas vet att sannolikheten att du lever tills du blir gammal är minimal, men deras liv är så miserabla, deras hat mot Israel så stort och deras tilltro till att belönas i nästa liv om de dör som martyrer är tillräckligt. De som planerade sjunde oktober räknade med att 90% av de som deltog skulle dö och var chockade över att bara var tionde faktiskt gjorde det innan de kunde återvända till Gaza. Hela projektet med sionismen, däremot, handlar om att skapa en trygg plats för judar, och om vem som helst kan bli inkallad och dödad är det svårt att fortsätta tro att staten fyller sin funktion.

Ännu värre för Israel har de inte vunnit även om de faktiskt skulle “besegra” Hamas, vad det nu betyder. Om huvudmålet är att förhindra att ett nytt sjunde oktober kan inträffa – för det är uppenbarligen inte att befria gisslan – räcker det inte med total kontroll över Gaza. Tiotusentals Israeler från gränsen till Libanon är internflyktingar sedan förra hösten. Israels regering har lovat att de ska få återvända och att driva bort Hizbollah från södra Libanon. Politiker och generaler talar om “kriget i norr” som ska utspela sig när man väl är klara i söder. Men hur en armé som inte lyckats knäcka Hamas på åtta månader ska besegra Hizbollah är oklart. Hizbollah har betydligt fler soldater än Hamas hade i början av kriget, åtminstone tio gånger fler – och kraftfullare – raketer och ett ännu mer avancerat tunnelsystem än det under Gaza – tänk “tunnel” som i tunnelbana och inte som i Shawshank Redemption.

Ett av de taktiska målen i varje krig – att omringa fienden – var redan uppfyllt i Gaza. Hizbollah kan både fly och ta emot förstärkningar och vapen från norra Libanon och Syrien – stödet till Assad kan betala sig – och genom Syrien från Irak och Iran. Tyvärr talar mycket för att Israels galna och mordiska ledning kommer försöka att ockupera Libanon om och när de känner sig “klara” med Gaza, men inget talar för att de skulle kunna vinna. Och även om de till slut lyckades driva tillbaka fienden från Libanon – efter säg fem år av blodigt krig – varför skulle inte motståndet fortsätta från Irak och Syrien? Och hur ska Israel om de ockuperar både Gaza och Libanon kunna bekämpa eventuella nya uppror på Västbanken?

Förhoppningsvis kan vi i vår del av världen – genom att sätta diplomatisk och ekonomisk press på Israel – se till att vi slipper få svar på de här frågorna. Men oavsett är det värt att komma ihåg: Israel kan inte vinna – bara fred kan ge trygghet.